Sanningen borde inte bli offrad till världen, utan man borde hålla fast vid sanningen inom sig själv och spendera sin tid och uppmärksamhet för att se effekten av sina egna, ord, tankar och handlingar, som är med oss genom hela livet även fram till döden och bortom men som inte är förnimbara i kroppen. Därför är det viktigt att ha sin uppmärksamhet mot sitt inre och reflektera dessa mot själen så att man ser sanningen av ens egna ord, tankar och handlingar. Att ha själen som bakgrund spegeln är att ha en existerande konstant som inte förtärs av tiden, då allt annat till och med den fysiska kroppen faller offer för denna process. Så som människan lever utan sin kropp medan han sover, och blir glad eller ledsen beroende på det tillstånd han upplevt under sovandet, och beroende på om han har haft en bra eller dålig dröm känner han ofrivilligt lycka eller olycka när han stiger upp från den och kan tänka igenom och komma ihåg händelserna och känslorna han upplevt under drömmen efter han inser att det endast var en dröm. På samma sätt följer våra handlingar oss och orsakar lättnad eller tortyr efter döden. Vi borde då, tänka efter detta och söka efter bekvämlighet i livet efter detta.
Men även om man inte kan hitta vägen av sig själv, måste man leta efter en väg och en vägvisare. Så som profeter och helgon har vandrat på vägen och upplevt dess faror och svårigheter och skaffat sig kunskap om vägen, och haft i uppdrag att väcka människor ur deras sömn, och som har indikerat den rätta vägen, vad som är fel att göra. Vi borde därför söka efter att anpassa vårt liv utifrån deras kunskap om kärlek. Födelsen av en sådan långsiktig tankesätt är början på resan mot Gud.

Om detta sökande och begär intensifierar, om människan bestämmer sig för att förbättra sig själv, och om han inser att detta inte är möjligt utifrån en ytlig religiös synpunkt och att religiösa ytligheter inte visar vägen och att man inte kan vandra på vägen genom att endast följa skrifter och instruktioner av vägvisarna, då en resa genom en farlig öken inte är möjlig om man inte vandrar igenom den själv med ett vapen och givetvis en vägvisare. Det är då, människan beger sig ut för att undersöka och leta efter den lära som är pålitlig och som han anser har lärt upp sanningens män genom historien och betraktar skolan med kritiska ögon. När han bestämmer sig för en viss skola kan han lättare känna igen vägvisaren som kan undervisa honom om den gudomliga kunskapen och vandrandet mot Gud.
Han borde då tro på sin vägvisare och ha tillit, så som Moses hade för sin Mästare, Khizr. Sådan lydnad kallar man inom Gnosticism för ”iakttagande av vägen”.

Han borde då, med övningarna och instruktionerna som han får passera genom vägen steg för steg. Och utan att tvivla på läran eller övningarna hålla fast vid Mästaren för att kunna kämpa mot sina begär. Till hjälp har han Zekr, upprepandet och påminnelsen av Gud, och på sätt är alltid i ett tillstånd av meditation, Fekr. Dessa är vapen som han får av Mästaren.

Han borde tänka på slutet, inte att klamra fast vid endast ytligheterna. Och så länge som han lever hålla fast vid hjärtat med hjälp av Mästaren(Pir). Han borde även orientera sig mot den gudomliga läran och visa ödmjukhet gentemot Gud och andra människor, och försöka behaga Gud och andra människor. Detta är berömvärt, men att endast härma baserad på ostabil grund står i direkt kontrast mot detta och anses vara felaktigt.

För att uppnå andligt upplysning och klar insikt borde han öka sin tillit för Mästaren, och anse mästarens lära vara en stråle bland Guds oändliga ljus. Men han måste vara försiktig att inte falla för avundsjuka eller högmod, därför att de största farorna på denna väg är, envishet och stolthet som leder till att man tappar sin kontakt med Gud, Mästaren och människor i ens liv.