Människans privilegium över andra djur är dess resonemang och ett lång-siktigt tänkande. Ett barn är mycket likt de andra djuren från den allra första dagen av födsel, men samtidigt som kroppen växer, ökar även tänkandets kraft och barnet utvecklar långsiktigt tänkande.
Genom att se och höra, och därefter jämföra det med känd kunskap tar hon reda på det som tidigare var okänd. Samtidigt lär hon sig andra varelsers påverkan och influens.
Hon börjar med att utsmycka och sköta sin fysiska kropp och tar hand om den både internt och externt. Ju mer hon använder sig av sitt tänkande, dessto bättre resultat och framgång uppnås.
Det står självklart att hon så småningom hittar olika effekter och mysterium kring den skapelse som är världen, och börjar då skapa sina egna uppfinnigar, konst och teknologi så att varelser runtomkring henne kan dra nytta av dessa.
Men Hon borde inte nöja sig med detta och begränsa sina handlingar och tankar till den yttre livet, inte heller använda all sitt livs energi som inte varar för alltid. Hon borde hellre vakna och fundera över detta: Var har jag kommit ifrån och med vilken anledning? Vart är jag på väg, var kommer mitt hem att vara?
Från kroppens begränsningar och materians transformering, från stegvis till en total försvinnande av kroppen, från ett brinnande passion för värdsliga begär, från ett eftersträvan och längtan för det som gått förlorad, kommer hon begripa att denna oändliga uppgång och nedgång av tankar inte är bunden till vår värld och att en mänsklig verklighet är något mer än bara denna kropp.
Det som kontrollerar människans inre system och organ och består orörd genom alla kroppens transformeringar och är singular, trots pluraliteten av sina många delar, som är ett mysterium för allt trots sitt kännedom och bekantskap med allt. Den som vet allt, ser allt och den allsmäktige i kroppen som är bestående och singel trots kroppens icke-vetande och fantasins obeaktande genom barndom, ungdom och vid gammal ålder så väl som lycka och olycka, uppgångar och nedgångar, hälsa och sjukdom, vilket har tänkande och förnuft som kännetecken kallas för själ. Det är verkligheten och personligheten av människan som är varken fysiskt eller förnimbar. Själen dominerar över hjärtat och hjärtat dominerar över kroppen. Av denna anledning borde vi inte trassla in själen konstant i fängelset av kroppen med illutioner (wahima), utan kroppen borde bli belyst genom hjärtat med hjälp av ljuset från själen.